Vården och jag the story.

Åter till vården och vår relation, så att säga.

Jag, går inte dit helt enkelt. Nästan!
Jag brukar fnissa för mej själv när jag vrider och vänder på beskrivningar hit och dit för att medicinera mej själv.
Vården u never get me, brukar jag tänka när jag slår upp diverse diagnoser på internet istället för att packa mig iväg till distriktsköterskan.

Nej, nu överdriver jag.
Ex Hypokondiker är vad jag är, nästintill.
Nu har jag en inflamerad läpp och igår hade jag nästan över en grads feber utan andledning.
Det rycker i den förtryckta hypo nerven, medans jag sköljer munnen med en överdos av listerin och kurerar mej med te.

Men i allafall så tänkte jag berätta hur jag anar att min hypokondri försvann.
Min arm svullnade (som en hårsäcksinflamation) för antal år sedan och självklart rusade jag hem och ylade om allt från canser till dödliga bett.
Min moders ömma sambo fick nog och försökte pedagogiskt bota hypo-fasen med:
"Gå och kolla upp det då, så får du se att det inte är någon fara".
Jag packade mej självklart iväg och skojjerier och slumper men tro på fan att det var Borrelia.

Just precis, borelia.
Jag skrattade så mycket i en vecka och sköljde ner massa pencilliner med sprit och frisk och kry är jag sedan dess.
Jag skrattar än.

Nu blev jag genast på piggare humör men av förklarliga skäl så överdoserades dock vårdkontakter hit och dit något år senare och nu går jag mest aldrig dit mer än absolut nödvändigt.

Ho ho ho.
Oboj oboj, dagens ungdom.
Godnatt!